... så är mörkret inte mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Psaltaren 139 beskriver insikten efter att livssmärtan och sorgen slagit bo i människans hjärta.

När hoppet är ute och det enda som återstår är sorgen och smärtan. Det är i det läget som psalmens ord talar. Ur hopplöshetens djup i bottnen av människans väsen träder ljuset fram.

Vardagen rämnar

Händelserna i livet pågår. Ofta ses de som jämt strömmande skeenden. Långsamt förändras vardagen i ett gråbeigt dis.

Ibland tar vardagen ett skutt. Lyckan och glädjen tar människan på en tur. Förvirrande och härligt.

Andra gånger rivs vardagen itu. Smärtan och sorgen slår följe i sprickor och revor. I resterna av gårdagen har morgondagen bara mörker.

Dödsskuggornas land

En vardag utan framtid får människan att längta tillbaka till tristessen och det grå töcknets vanlighet.

Men när döden slagit följe släpper hen inte sitt grepp. Vägen framåt är genom tåredalar och dödsskuggornas mörka landskap.

I hopplöshetens djupaste träsk, vilar det sällsamma. Det är i bottnen av människan själv som vändningen kan komma. Faran med att inte gå till smärtans centrum är att bitterheten kan få fäste i själens innersta.

Bländande

Så vänder sig smärtan mot livet. Olyckan och katastrofen är omedelbar och snabb - ett penseldrag och tavlan är förstörd.

Sakta sakta kommer ljuset tillbaka. Långsamt börjar människorna att se konturerna av det nya. Mitt i hopplösheten och rädslan träder lösningar och framtidshopp. Kärlek som bär, hjälpande händer och den egna beredskapen att ta emot andras hjälp.

Efterhand är även dessa skeenden snabba. Några dagar, veckor eller mer, men själva det svarta vändes till framtidshoppets ljuskälla.

Mitt råd till dig och mig är att inte jäkta i själens dunkla nätter. Ta det varligt och sök förtrogna som du kan dela sorgen med. De blir bärare genom mörkret. En Gudsnärvaro som ger liv.

Om Sorg 

Bära & dela efter stigen